innan kyrkan

Det här kommer naturligtvis i lite fel ordning, men innan vi skulle ge oss i väg till dopet skulle vi köra inom och hämta Emma. Det kan tyckas som om informationen är helt onödig. Det är den också, men ändå har den redan berättats för alla på dopet. Mamma hade nämligen nästan glömt att vi skulle hämta Emma, så vi fick brått och mamma ringde henne för att driva på henne lite. Såhär va:

"riiiiiiiiiiiiiiiing" (tänk er en telefonsignal för spänningens skull)
inget svar.

två minuter senare:
"riiiiiiiiiiiiiiiiiiiiing" (ni hör samma telefonsignal igen)
- hej det är Emma
- varför svarade du inte nyss?
- jamen jag stod i duschen.
- jaha, men du vet att vi kommer och hämtar dig alldeles strax.
- ja, men jag har lite problem. Jag var ju ute igår. Hade mina dom rätt tajta stövlarna på mig. Jag fick bara av mig den ena, så jag fick sova med en stövel på. Och nu har jag duschat med den också och har den fotfarande på mig.

Så det var ju bara att välja sen. Åka till dopet iförd en eller två stövlar. Hon kom med två.

i kyrkan

Hej!
Jag vad på dop igår. Min kusins pojke skulle döpas till Ernst Johan Elias. Han är heeelt söt. Synd att jag inte har nån bild att visa. Han låg i sin mosters famn och skrek i högansky innan prästen tog upp honom - då blev han knäpptyst. Jag undrar om det är värt att tolkas. I alla fall måste det ha varit hans första gång i kyrkan. Vilket osökt leder mig in på hur jag själv förhöll mig i kyrkan, man skulle nämligen kunna tro att det var min första gång också. Efter knappt tio minuter hade jag hört mig själv säga "fan" två gånger, men det var ingen som hörde tror jag. (Dessutom överröstade ju ungen allting.) Så egentligen gick det ju fint - ända tills jag upptäckte att jag hade psalmboken i näven när jag var ute ur kyrkan och nästan halvvägs till parkeringen. Så nu ligger den här på mitt nattduksbord.

Nejnejnej, förstås inte. Jag smög in lika tyst som jag smög ut, la boken överst i den höga psalmstapeln, låtsades som det regnade och pep ut - och - andades ut.