i kyrkan

Hej!
Jag vad på dop igår. Min kusins pojke skulle döpas till Ernst Johan Elias. Han är heeelt söt. Synd att jag inte har nån bild att visa. Han låg i sin mosters famn och skrek i högansky innan prästen tog upp honom - då blev han knäpptyst. Jag undrar om det är värt att tolkas. I alla fall måste det ha varit hans första gång i kyrkan. Vilket osökt leder mig in på hur jag själv förhöll mig i kyrkan, man skulle nämligen kunna tro att det var min första gång också. Efter knappt tio minuter hade jag hört mig själv säga "fan" två gånger, men det var ingen som hörde tror jag. (Dessutom överröstade ju ungen allting.) Så egentligen gick det ju fint - ända tills jag upptäckte att jag hade psalmboken i näven när jag var ute ur kyrkan och nästan halvvägs till parkeringen. Så nu ligger den här på mitt nattduksbord.

Nejnejnej, förstås inte. Jag smög in lika tyst som jag smög ut, la boken överst i den höga psalmstapeln, låtsades som det regnade och pep ut - och - andades ut.