en liten stund i köket bara

jo.
det är nog rätt bra om man inte uttalar sig hejvilt hela tiden. Om man inte gjorde det menade jag alltså. Men det gör ju jag. Jag åt innan idag. Det är nåt jag gör då och då faktiskt. Jag diskar ungefär lika ofta som jag äter, i alla fall inte oftare. När jag skulle göra det idag var det nån jävel som hade hällt i vatten i diskmedlet IGEN! Vi har ju såndära käck blomspruta, så visst, det är klart att man måste spä diskmedlet med vatten, det går ju inte att få nån fin spray av enbart diskmedel. Men när det börjar ta slut - det tunnade diskmedlet - ja då häller folk bara i vatten. Borde man inte istället fylla på med både vatten och diskmedel? För när halten diskmedel är mindre måste man i gengäld spruta på mer, vilket i sin tur är slöseri både med tid, vatten och tålamod. Så då yppade jag "men vem eeeeeeee de nu som har hällt vatten i diskmedlet igen!?". Rätt aggresivt, det får jag tillstå. Jonas stod vid vasken bredvid, han är rätt tystlåten han, och säger liksom bara saker när de verkligen tillför nåt - eller när han måste försvara sig. Mot folk som bara orkar bry sig om sånt som diskmedel. "Det var jag som gjorde det". Han log. Och jag med. Och jag minns att jag försökte släta över det jag hade sagt, däremot har jag glömt vad jag sa, så så värst slagfärdigt kan det inte ha varit. Men det såg ändå ut på honom som att han godtog det. Ja det måste han ha gjort för efter en liten stund erbjöd han mig sina kidneybönor.
(Dock inte för att jag förtjänade dem, utan för att han ville bli av med dem. "Jag har verkligen försökt, men jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag gjorde sån där sås med krossade tomater och lök och så bönorna i, men det slutade ändå med att jag fick pilla bort dem.")

Ja gud ja, det måste ha varit för att ge igen. Nu måste jag äta hans kidneybönor för att jag sa så dumt om diskmedlet. Och därmed nämdes det för nionde och sista gången för idag.

Va e de för en da, e de en vanli da...

..nej de e ingen vanli da för de e Saras fölseda hurra, hurra, hurra! (Bloggen vill inte sammarbeta. Bilderna har lagt sig i fel ordning - inte ens i motsatt utan blandad - tänk på det, alla ni som eventuellt läser.)



De två snyggaste på hela tillställningen, det bästa skulle ju egentligen ha sparats till sist va...

Inte fullt så snygga eftersom bara två kan komma på första plats, allt enligt regeln. Men ändå rätt snofsiga, Saras födelsedag till ära. Rosa ser även möjligen, även om det är hårfint, något mer vaken ut än Andreas, se nedan.

Men Elisabet surar inte för det, det finns ju glass på bordet och plats under klänningen, det hörde jag henne säga.

Huvudpersonen, som verkar ta tungvädrandet på lite större allvar än jag, tycker jag såhär av bilderna att dömma. (Sara, man ser den där tappen i svalget, vad den nu heter.)

Ja, jo. Hur ska jag försvara den här bilden? :)

Die Zeit ist stehen geblieben

Jag behöver nytt batteri till min klocka. Jag ska snart berätta varför.

Guuuuuud hjälp mig, var ska jag börja!
Heja julen. Oj, på det sättet ska man nog inte börja; jag menar hela julen har jag sett fram emot BMs tentagenomgång. Alla vet varför. Utom hon, vilket är nödvändigt för min existens på universitetet. Jag hoppades lite granna att jag skulle vara den enda som kom till tentagenomgången. Intresset brukar ju vara ringa, men det är alltid nån jävel som ändå får för sig att dyka upp.

Och så fick jag mail av E på kursen igår. Av allt att dömma hade hon ingen aning om att datumet för genomgången var satt till idag 14.15. Och jag min baksluga fan informerade henne inte om det när jag svarade henne på mailet. Ojojoj vad jag fick dåligt samvete. Men hon kan ju inte ta det personligt. BM därmot kan ta det jävligt personligt.

Det började dra ihop sig.
Så jag gick dit.


14.13
Sofie tittar in i salen. Där sitter BM helt ensam bakom alla sina papper.
Och säger:
- hej, så det kom nån i alla fall
- ja, var är de andra, de vet väl om att det var idag?
- ja det är åtminstone några som har mailat mig och frågat
- jaja, men då var det ju inte bara jag som visste i alla fall
- mm. fast den som kom var den som minst behövde det. (vilket sägs med ett mycket försiktigt leende, lite som om hon var rädd att hon skulle paja ansiktsstrukturerna.)
- åh, jag kan gå igen
- nejdå, jag bara skojade!

Sofie känner sig dum. Men trots allt förundrat glad över att BM kostade på sig ett så pass vågat skämt.

14.50
Jag tittar på klockan. Hon är kvart över två. Nånting säger mig att det inte kan stämma.
- Men BM, vad är klockan egentligen?
- tio i tre (så få ord som möjligt med så mycket information som möjligt.)
- vad märkligt min klocka är fortfarande kvart över två
- ojdå, stannade tiden precis när du kom in här

Shit vad klockrent. Om hon bara visste.
Kan allt det här vara ett tecken?

Upp som en sol och ned som en pannkaka

Om man går ut med att man slår vad på det viset som jag gjorde bör man kanske även följa upp det. Det har dock inte frestat mig att göra det, kanske för att jag pinsamt nog misslyckades på två av tre punkter. Det började bra, jag gick upp 8.58, allt enligt plan. Sen satt jag under frukosten - sur som en gurka för att jag ingått vadet - och funderade på hur viktig äran var trots allt. Jag kom fram till att den var fullständigt oviktig. Och gick och la mig.

Gulp

Det händer visserligen inte så ofta, men innan idag hade jag ett svagt ögonblick - och vips så straffade det sig. Jag slog vad med Colette att jag imorgon skulle

1) gå upp innan nio
2) ha tränat innan klockan tolv
3) inte somna eller sova nån gång under hela dan.

Allt hon behöver göra är ingenting. Bara invänta besked från mig hur jag har skött mig. Vinner jag bjuder hon mig på fika. Vinner hon bjuder jag henne på fika. Det är ju inget hemskt straff om jag förlorar, det viktigaste som står på spel är helt klart äran och att få ordning på dygnsrytmen. Det är så jag får se det, att vadet var en nödvändig åtgärd för att vända tillbaka dygnet.

Så jag gör nog rätt klokt i att lägga mig nu med tanke på vad som väntar mig imorgon.

I natt hade jag och BM - utrustade med var sin sopkvast - tävling om vem som kunde sopa ihop mest skräp i lektionssalen. Jag vann, ty jag har ju spelat innebandy och vet hur en sopkvast ska hanteras!

Och sen gjorde hon give-me-five med grodan på min ryggsäck. Skum tant, eller hur? (Speciellt som hon förlorade..)

nyår

J: -V säger att hon vill ha fondy ikväll, vad säger du om det?
jag: -jamen det blir skitbra
J: -vad ska man ha för vätska?
jag: -så vitt jag vet buljong, möjligtvis blandat med vin
J: -ah ja. måste bara kolla om vi har vin. ääälskling, kan du kolla om vi har nåt vin hemma? det har vi nog inte, går det bra med amaretto kanske?
jag: (skrattar nästan på mig men behåller min diplomatiska röst) mjaa.. det är nog bättre med vin. jag har aldrig provat med amaretto. jag fixar vin.

men sen var det stängt på systemet.

jag hade äran att komma till dukat bord. J och V hade redan förberett allt. så himla sött. fast det söta kom av sig när jag kopplade på luktsinnet.

-vad är det som luktar?
-det är bara gasen till fondygrytan
-mhm det säger ni, det är inte farligt väl
-vi tror inte det, men vi har öppnat både i köket och på balkongen. och sen har vi ju fåglarna också. när de kolar vet vi att vi ska släcka lågan.


väldigt betryggande allting.


men maten var jättegod. och det slutade precis som jag hade väntat mig; med ett nytt år!