en liten stund i köket bara

jo.
det är nog rätt bra om man inte uttalar sig hejvilt hela tiden. Om man inte gjorde det menade jag alltså. Men det gör ju jag. Jag åt innan idag. Det är nåt jag gör då och då faktiskt. Jag diskar ungefär lika ofta som jag äter, i alla fall inte oftare. När jag skulle göra det idag var det nån jävel som hade hällt i vatten i diskmedlet IGEN! Vi har ju såndära käck blomspruta, så visst, det är klart att man måste spä diskmedlet med vatten, det går ju inte att få nån fin spray av enbart diskmedel. Men när det börjar ta slut - det tunnade diskmedlet - ja då häller folk bara i vatten. Borde man inte istället fylla på med både vatten och diskmedel? För när halten diskmedel är mindre måste man i gengäld spruta på mer, vilket i sin tur är slöseri både med tid, vatten och tålamod. Så då yppade jag "men vem eeeeeeee de nu som har hällt vatten i diskmedlet igen!?". Rätt aggresivt, det får jag tillstå. Jonas stod vid vasken bredvid, han är rätt tystlåten han, och säger liksom bara saker när de verkligen tillför nåt - eller när han måste försvara sig. Mot folk som bara orkar bry sig om sånt som diskmedel. "Det var jag som gjorde det". Han log. Och jag med. Och jag minns att jag försökte släta över det jag hade sagt, däremot har jag glömt vad jag sa, så så värst slagfärdigt kan det inte ha varit. Men det såg ändå ut på honom som att han godtog det. Ja det måste han ha gjort för efter en liten stund erbjöd han mig sina kidneybönor.
(Dock inte för att jag förtjänade dem, utan för att han ville bli av med dem. "Jag har verkligen försökt, men jag vet inte vad jag ska göra med dem. Jag gjorde sån där sås med krossade tomater och lök och så bönorna i, men det slutade ändå med att jag fick pilla bort dem.")

Ja gud ja, det måste ha varit för att ge igen. Nu måste jag äta hans kidneybönor för att jag sa så dumt om diskmedlet. Och därmed nämdes det för nionde och sista gången för idag.